Jag klev upp på tävlingsdagen runt kl halv 5 första gången och hade då bara sovigt i 4 timmar, men vaknade halv 5 varför vet jag inte för jag var mer död än levandes….så jag skrev lite här och gick och la mig en timma till.
Sedan ringde klockan vid kvart över 6, så det var bara att lyda och gå upp.
Jag hade bestämt att vi skulle köra halv 8.
Jag vill gärna vara på plats minst en timma innan, så man hinner rasta och så innan.

Vi satte oss i bilen mot helsingborgs och Brukshundsklubben.
Nervositeten var GIVET tvungen och vara som en IGEL på mig…grrr… MEN jag tänkte att den Fan ska ska inte få svälja mig….
Husse var snäll och rastade Boy, medans jag tog och anmälde mig. Köpte en dricka och försökte koppla av. Kollade på alla saker dom stod och sålde…oj oj…tur att man hade plånboken hemma…

Det blev dags för dragning och det var sex stycken i klassen men kom bara 5. 
Jag drog nummer 5.
Vi skulle vara på planen efter 5 minuter.
In på dass tredje gången sedan vi kom….
Husse stod utanför med Boy och väntade.
Jag slängde av ig alla kläder, och in på planen. 
Gillar inte och tävla i massa jackor och sånt.

Nu var det ALLVAR som gällde….
Jag svalde och gick in på planen och ställde mig på min plats, och alla var klara för platsliggningen.
La Boy ner. och vi gick och gömde oss…
FANKEN vad 3minuter känns som 3 timmar…..
Inne i skjulet så hann man med både en och två tankar om hur vovvarna där ute skötte sig….
Kom ut från skjulet och där låg min lilla prins som en staty….
Jag var oroligast för om han hade varit en åsna och tuggat lite gräs….eller hittat en fluga och roat sig med den och snurrat…
Han kan sådant med….
Men domaren kom och sa 10 poäng!!
Ingen blev gladare än jag.

Jag la in honom i bilen och gick för mig själv och gick in i klubbhuset för att se mina "konkurenter".
Vi var två från Bjuvs BK.
Min klubbkompis hade inga förväntnignar på denna dag, inte jag heller, och vi sa "vi slåss om sista platsen". 
Sagt och gjort så blev det hennes tur, munner 3.
Allt gick i Tildas tempo. Tilda är en blandning mellan Golden/Labbe/Flatte och BC. Hon kan om damen, 4½ år, vill… 
Men idag var det inte Tildas dag… 
Så när hon hade tävlat halva sin så gick jag till bilen för att hämta Boy och värmde upp honom lite snabbt.
Han ska definitivt inte vara för mycket POWER i utav lek och sånt innan, tvärt om han har redan förmycket sådant inbyggt.
Så 1kg Valium hade varit bättre. 

Så blev det vår tur.
Jag hade bestämt mig innan starten att jag skulle gå fortare än vad jag brukar, och då fungerar Boy bäst.
Sagt och gjort så gjorde vi detta.
Han gick jätte fint, enligt mig…kanske inte kloss…men så fint en Boy kan gå ….*host*
Så skulle vi vända och börja springa….
jag gav järnet i språnget….och PANG!!!
Där var en kaninhåla på ca 35 cm….Den var jag givet tvungen och sätta min höger fot i….
Jag flög och föll som ett korthus….
Alla slutade och andas…och TL var hos mig på 2 röda, och Boy låg som kloss jämte mig.
Jag tuppade av en liten stund….
Sedan hörde jag TL prata med mig, och att jag blev blöt i ansiktet av Boy.
Mina glasögon flög all världens väg och jag tänke…Jag SKA fortsätta!!!
Reste mig upp…samlade ihop mig…
Gubben berättade efteråt att publiken gav mig en varm applåd för att jag fortsatte.
Fortsatte….Min tanke var bara nu "jag ska inte halta eller visa Boy att jag har ont…ok jag vet att han redan vet om detta, men då kan han ta mer nytta av detta".
Sedan så gick följande moment sådär….
Men jag gick runte hela banan.
Han tog inte rutan…hunden innan PINKADE på sträckan fram till rutan!!!
Han stannade inte heller på inkallningen med ställande.
Varför stanna för när man lika gärna kan springa till matte direkt.
Hoppet fjompade han sig så det blev ett DK…
och apporteringen tja…klanthunden sprang ut….lekte med apporten med tassarna…tog den sprang 200knycktillbaka och TAPPADE bocken…..tog den och fortsatte…..
Jag haltade av banan och möttes upp av tjejen som vars hund pinkade vid rutan och bad sååååå heemskt mycket om ursäkt…..Suck!
Jag lyckades och skrapa ihop 106poäng och sista platsen blev…VÅR.
När jag kom bort till bilen så satt Bjuvs jänget inklusive min gubbe, och frågade "hur jag mådde".
För tydligen så hade Roger sprungit in på banan när jag trillade, men det märkte inte jag.
Jag var inne i min bubbla, jag hörde ju inte ens att publiken apploderade när jag startade igen.
Jag hade värk i min högra sida och huvudet. Tårarna bara rann….

När vi kom hem så åt vi lite….sedan gick jag och la mig en stund för och vila….
Gubben tyckte inte att jag skulle sova med tanke om jag hade fått hjärnskakning.
När jag vaknade så sa jag till gubben "jag känner inte av min höger sida"….
Den var helt borta.
Roger ringde ambulansen omg. För jag svimmade.
Ambulansen kom och ut till den och i väg.
Klockan var nu ca 15.30.
En läkare underökte mig och jag konstaterade via att titta på deras klocka att jag måste nog på dass, för jag har inte varit där sedan 9.00.
Men jag fick inte röra mig förrän jag hade varit på röntgen…..SUCK!
Värken var den som var värst. Men jag fick inget för den….

In på Röntgen, och dom röntgade från topp till midja.
Jag fick nu ÄNTLIGEN gå på dass.
Jag kände att jag var nödig på vänstra sidan liiite.
Huvet var det "inget fel på" …. och inte heller ryggen.
Men läkaren konstaterade att jag hade fått en jävla smäll och att jag nog hade en liten hjärnskakning, samt att jag kunde ha värk ett tag fram över, samt att känslen kommer att komma tillbaka med tiden….
Hjärnskakningen och snurrandet från huvet skulle lägga sig på ett par dagar…
Så han gav mig lite meducin. "Tramadol 200mg" och "1g Panodil".
Jag som HATAR piller - tar inte ens min Imigranspruta när jag har super migrän….

I natt så vaknade jag och skulle på dass…..då vek sig mitt högra knä!!
Jag kände ju inte av mitt högra ben igår, så där av kom värken i knät fram nu.
Klockan var nu 06,05 - gubben skulle till jobbet, men konstaterade snabbt "det blir en semesterdag idag".
Hämtade bilen knölade in mig i bilen och i väg.
Vi åkte till Helsingborg, för vi visste att Ängelholm inte var öppet ännu.
Men väl inne på Helsingborgs sjukhus så blev vi omslussade till Ängelholm tack vare att dom inte hade läkare förrän klockan 8 - och detta var inte något akut plus att dom tyckte att Ängelholm hade ju haft mig dagen innan.
Fick två panodil, för värken….mot Ängelholm och satt i bilen och väntade i 40 minuter.
In ch anmälde sig.
Så när jag kom in på rummet runt 08,20….så sa sköterskan "doktorn kommer straxt".
Jaha tänkte jag…straxt för mig är mellan 15-20 min på ett sjukhus. I verkligheten 5-10min.
När klockan var 8.45 så ringde jag på klockan igen. Roger har nämligen diabetes och hade inte hunnigt ta piller eller ätigt innan vi stack.
Men det kunde dom inte hjälpa oss med och inte ens ge honom ett glas saft eller något för att få sockret på lina…men men….
När den sköterskan kom så kom nästa in "vi håller på och skriva ut journalen från i går så dotorn har den".
jaahapp. Tur att vi hade köpt både KvP och NST innan vi hamnade på sjukan.
Doktorn kom, och ryckte och tryckte på knät och höften….jag skrek som en stucken gris…..
Han konstaterade att "det är nog dax för en plåtning".
Så sa jag till gubben - "var nu berädd att vi inte är hemma före 20.00 i kväll"….
Men det gick förvånadstvärt snabbt. var tillbaka på rummet redan efter ca 30 min.
Så kom läkaren efter 10 min och konstaterade "du har fått en regäl smäll på knät och behöver vila, och höften har tagit den största smällen och tja lite vila där med. Men kommer att släppa med tiden, det är bara mjukdels skador".
Jag tackade farbror doktorn så ödmjukast och tog min gubbe och körde hem.
Jag kan säga så mycket utan att vilja låta gnällig.
Att jag kan inte sitta för länge…då domnar benet av…
Jag kan inte skratta…då gör det ont i höftkulan….
och jag går som en gammal gubbe med käpp…

Jag kan tala om att jag fick en lätt hjärnskakning och en regäl vridning av höft och knä på höger sida, hade jag vridigt mig 1cm till, så hade både höft och knä varit ur led.

Men jag bet ihop inne på planen, detta skedde under FF i språnget och jag fortsatte hela programmet, med smärta och värk….För jag struntade just då i både poäng och mig själv…det enda jag hade i huvudet var "Boy ska inte vara med om att matte ska bryta en tävling på detta viset"…jag gick efter sista momentet …
haltandes…gråtandes…av planen…
men jag bröt inte..det var det viktiga för mig…just..då….
Nu går jag på starka värktabletter som jag spyr av…och jag har bara och tacka Boy för att jag fortsatte inne på planen….
Kanske jag är dumvristig…

Jag hade annars gått där ifrån….Och bara hade velat gräva ner mig….Med min nervositet så hade det blivit så - men Boy hade gnistan kvar - och den fortsatte jag för…
Hela publiken slutade andas när jag trillade berättade min klubbkamrat och gubben…
Men jag hade tydligen fått en varm applåd när jag fortsattte…
Jag hör inte sådant - jag är inne i min "bubbla", då hör jag bara Boy och TL.
Men Boy fick mig att kämpa den dagen, glömmer inte när jag vaknade upp med hans nos tätt mot mitt ansikte på planen, med blicken "matte hur mår du? - ska vi fortsätta?"…
Gav han en klapp och kram och reste mig upp, och fortsatte….