Jag läste att Susan Garrett memorerar banan baklänges, alltså kedjar. Det lät smart.

För mig så tittar jag på den en gång och sedan sitter den där i huvudet sen rullar allt på.

Men jag brukar inte titta på hundens bana så mycket, mest på min. Där ska jag göra ett ombyte och där måste jag vara snabb. Om du förstår. :)

Well, jag går banvandringen, för går jag för att titta in vägen. Nästa varv så planerar jag mina byten och gör dem.
Går ett varv till, och gör byterna igen.
Nästa varv så provar jag att springa för att se om jag har planerat byterna rätt. Ibland får jag ändra lite. Då går jag ett varv till och kanske springer någon gång till. När jag sedan lämnar banan så ställer jag mig utanför och bara tittar på den och memoerar den i huvudet.

Sedan när andra ekipage kör försöker jag alltid att låta bli att titta , av den enkla anledningen till att dem kanske inte gör samma byten som jag, och jag vill inte behöva stressa upp mig för att jag kanske har valt fel sätt, för egentligen har jag ju valt rätt - för Mig och Min hund, deras sätt fungerar kanske inte alls för Mig och Ronja, och då är det bara onödigt att stressa upp sig.

Jag går ett varv för att kolla av, går en till för att det ska sitta. Ställer mig i mitten och pekar på hindrena i rätt ordning, minns jag då så är jag klar, annas går jag en gång till. Kollar någon hund innan min tur för att fräsha upp minnet.

"Armvifteri" är inget för mig och kan det inte, fattar det inte så jag springer och pekar och kommenderar istället. Detta planeras inte för det behövs inte. Allt detta med bakombyten/framförbyten/sidobyten och allt vad det heter fattar jag inte ändå (lånat Ceasars blonda färg här). Är heller inte så intresserad av att lära mig det heller för den delen.().

Hmmm..baklänges! kanske man skulle prova. Och precis, det blir bara snurrigt av att titta på andra. DET ska jag sluta helt med.

Cerrolyn, jag är verkligen blond. Snacka om handikapp..

#5

Hihihi tycker synd om dig, kanske funkar om du färgar håret

Jag gör såhär vid banvandringen:
- Först går jag banan bara för att kolla var alla hinder står och tänker hur jag skulle kunna göra byten. Jag gör dom inte helt då som jag tänkt senare utan bara kollar var man kan göra.
- Nästa varv går jag banan och planerar hur jag ska byta, är det någon del som känns svår står jag och klurar lite och provar olika sätt och tar det jag tror funkar bäst.
- Efter det varvet går jag som jag då bestämt mig för och nu är det för att det ska sitta helt.
- Hinner jag så kan jag gå något ytterliggare varv, beror på hur krånglig banan är. Man kan ju lika gärna utnyttja dom där 8 minutrarna man har på sig för att lära sig banan så man förhoppningsvis undviker att göra fel på banan med den stackars hunden som ska försöka läsa rätt.

Efter att jag känner mig klar med banvandringen ställer jag mig bredvid banan och tänker mig in i banan och gör mina byten där på stället liksom. Jag springer alltså banan i huvudet utan att kolla på den. Då kan jag verkligen banan!

Jag har väldigt lätt för att lära mig banan, har antagligen det från att jag tävlat och tränat hästhoppning innan, där det rabblades banor ofta.  Så det är väldigt skönt. Hoppas du kan få ordning på minnet, och precis som Malin säger - strunta i dom andra, det gör bara att man blir mer stressad och inte håller sig till planen!  

Sen måste jag ju säga att jag tävlar ju "bara" klass 1 så vi har ju lättare banor, men jag antar att jag kommer fortsätta med min taktik när vi klättrar uppåt.

Måste bara få berätta om min första och förhoppningsvis sista black out på en officiell tävling.

Det var när vi var på gotland, jag hade gått banan och gjort ungefär som jag skrev ovan. Dock så var det tre hopphinder nära balanshindret, hunden skulle ta alla dessa tre i en viss ordning innan hunden skulle springa upp på balansen, ta ett hinder och spring i mål. Jag gick banan och när jag stod och gjorde den i huvudet så tänkte jag bara "amen sen är det runt vid de där tre hindrerna, sen in i mål". Och så slarvigt skulle jag inte ha tänkt det.
För när jag väl stod där vid de tre hindrerna, som tur var så var Ronja superduktig och "väntade" på mig. det fanns ju nummer skyltar, men de ser man aldrig riktigt. Så jag stod där, tog hindrerna i en ordning, hörde inte visselpipan från domaren, så jag skickade Ronja upp på balansen och sprang i mål  - felfria! Men det kunde lika gärna ha blivit disk,  så man lär sig av sina misstag , å andra sidan kanske jag inte vill det, för det ledde ju till pinne att göra så , skämt åsido

#8

Hihihi

#8 Haha! Så det kan gå, men nu ledde det ju till något bra i alla fall!

Ja, jag får blackouter alldeles för ofta. Var på väg att ta sista pinnen i agility 2 i Skutskär och så GLÖMDE jag hinder nr 18. Hade gjort ett klockrent och felfritt lopp men vad hjälpte väl det.."J-a kärring att glömma ett hinder" skrek min träningskompis. Suck

#11 Nämen fyyy vad surt  Så synd att man själv ska klanta sig när det är så nära så nära.

#8 Det kan väl inte alls lika gärna lett till disk om hunden inte är hyper utan väntar och du kollar på numrena ? Det kan bara bli rätt.

#13 inte om jag inte vet vilket nummer jag är på. ;) Sedan kan det ju blir vägran..

#14 Jo det är klart vägran tänkte jag inte på. Men om man inte vet vilket nummer man är på men vet att det är något av tre hopphinder tar man den med lägst siffra. ;)

#15 det klart. Men att stå på en bana, sin andra officiella start, typ 60 starter och en hund som gått nollad fram till dessa hinder, att man ställer sig och letar efter siffror eller ens får igång hjärnan är ganska ovanligt. ;)