Jag är alltid lite nervig när jag ska anmäla mig, men på ett upplyftande sätt. När PMet kommer så sätter de negativa tankarna och nerverna igång. Jag tvivlar på både mig själv och på Ceasar, väder, domare, TL ja allt. På själva tävlingsdagen är jag filbunke, hinner inte vara nervös då.

jag är väl inte den optimala tävlingsmänniskan direkt!
Jag blir nervös av bara själva tanken men så länge jag känner att jag inte tagit mig vatten över huvudet så är det överkomligt med nervositeten.

Får hoppas att min nuvarande vovve inte känner av det på samma sätt som min dobermann gjorde/gör. hon har väldigt dåligt psyke och är väldigt osäker. Därför kan inte vi tävla tillsammans, jag sabbar det bara för henne (för oss båda) tyvärr..

Jag är en sån som aldrig blir nervös. Jag tar allt posetivt och tycker det bara är kul om det går bra. Visst är jag en tävlingsmänniska som vill vinna men jag tvivlar inte att jag ska nå toppen tillslut. Så mina nerver håller hela tiden (:

Jag har fått kämpa hårt medatt få ordning på tävlingsnerverna. Jag försöker att lägga mig på en nästan överdriven "j-a anamma-nivå" för att få rätta känslan. Men så kör jag ju en explosiv sport som agility. Vet inte om det skulle funka på lydnad. Vet inte heller om det kommer att funka med India, hon kanske tror att jag är arg. Saga bryr sig inte om sådana petitesser..

Jag är väldigt olika.

På hästtävlingar är jag väldigt sällan nervös längre! Bara litegranna. Men inte sådär jobbigt. När jag väl startar så är det lugnt. Men det är nog för att jag måste koncentrera mig så himla mycket.

På agilitytävlingar så är jag inte så jättenervös heller faktiskt! Kanske för att man inte hinner tänka så mycket. Men visst känner jag ibland att adrenalinet pumpar om vi gör något tokigt på banan. Så liite nervös även här, men inget som brukar sabba det.

På lydnadstävlingar är jag mer uppblåst än en ballong och darrar mer än ett asplöv nästan! På senaste tävlingen trodde jag ärligt talat att jag skulle svimma eller spy! Jag brukar kunna lugna ner mig. Men jag känner mig stel som en pinne ändå. Vilket försämrar vårat resultat enormt!

Såå, jag är nog inte den idealiska tävlingsmänniskan. Någon som har några bra tips? Eller något piller?

På jaktproven är jag rätt sansad och lugn och ser det inte som en tävling utan mer ett test på vart jag och min hund ligger och sen vill vi så klart göra ett bra resultat med 1a pris, men det kan ju flera få.

Något jag alltid är himla nervös för är platsliggningar, då kan jag nästan inte stå…..Jag avskyr platsliggningar men så fort den är över så är jag lugn igen. Jag tror detta beror på att Rocky alltid haft problem med den i närheten av tikar…..Men Milian har aldrig under sina 8 år rest sig på en platsliggning och risken i elitklass att någon annan gör det är inte så stor heller men lik förbannat är jag lika nervös för det. Nu var det 4 år sen jag tävlade så jag hoppas jag blivit lugnare för nu ska vi ut på tävlingsbanan igen:)

Spännande att läsa.

#5

Ta det lugnt, det ordnar sig. Gör på lydnaden som du gör på hästtävlingar och på agilityn.

#7 Saken är ju den att jag inte vet vad jag gör.. Men jag tror att "felet" är att på lydnaden är det en domare som bedömmer det vi gör. På hästtävlingar (tävlar bara hoppning) och på agility är det liksom snabbast och minst fel vinner liksom. Inte samma "press" liksom. Jag måste kanske lära mig att tänka om på lydnaden? Försöka att inte ha så höga krav…?

För mig funkar det bäst om jag lyckas bli lite nervös, kan ha svårt att tagga till ordentligt om det är för "små" tävlingar eller om jag har låga förväntningar. Nu när det har börjat gå bättre för mig & Felix blir jag lättare nervös än förut, för nu vet jag att vi kan och har en chans om vi bara skärper till oss och gör vårt bästa!

Jag blir mycket sällan nervös när jag tävlar, förutom om det är lagtävling, Jag känner mer press på mig då, vill liksom inte förstöra för dom andra i laget ju!

Då jag tävlar agility är det pirrig i magen och jag är ofta lite skakis precis innan jag ska gå in på banan, när jag kommit in och lämnat min hund i starten pumpar istället adrenalinet för fulla muggar.

Något som jag fått lära mig är att ALDRIG visa min nervositet och osäkerhet för mina hundar, då går det åt helvete!

#11 Hur gör du för att inte visa hunden? Tiiiips

#12
Helt enkelt genom att inte visa det för hundarna, om jag känner att jag måste gå och "flippa" lite så gör jag det när hundarna sitter i buren och då jag är utom synhåll för dom. :)

#13 Okeej.  Om man aldrig slutar bli nervös då  Då blire jobbigt. Haha!

När jag tävlar blir jag rätt nervös inför lydnadsmomentet, tävlingsmänniska som man är. Jag försökte dölja det men hunden känner av det rätt bra ändå. Förmodligen avsöndrar man adrenalin som hunden luktar sig till och dessutom uppträder man inte som vanligt på appellplanen. Det blev inte många tior.

När jag tävlat med hästarna så har jag aldrig varit nervös. Då är jag bara supertaggad. Ju högre upp i klasserna desto lugnare har jag varit.

Med hundarna är jag bara lite nervös precis första 1-2 ggr. Då jag inte riktigt vet hur de kommer "hålla ihop" under en tävling. Träningstävlingar i all ära, men de har aldrig riktigt likadan känsla på platsen.

Men när jag väl känner min hund och vet hur de fungerar på tävling så är det hellugnt sen.