Efter att Iko kom, som eg är min killes(nuvarande sambo) hund så ville jag ha en helt egen hund när jag flyttade hemifrån. En Stor hund som jag valt ut helt själv, som var Bara Min och som jag kunde träna och tävla med.
Jag hade efter 13 aktiva hästår ledsnat på ridsporten och fick istället upp ögonen för hundsorten 'på riktigt', detta trotts att jag är uppvuxen på kennel(min mamma fd. uppfödare) och haft hundar under hela min uppväxt. Men det var hundar av mindre ras och jag fick aldrig välja ut en helt egen hund(ras).

Så när det äntligen började bli dax för hundköp så började jag planera. Rasvalet var klart - Schäfer It is! Var helt insnöad på IPO, jag hade funnuit mitt kall, fick se grenen på nära håll och det kändes så himla rätt. Mina 3 favvogrenar i ETT!
Bra uppfd. var vald, mer eller mindre allt var klart- väntade bara på den 'rätta' kombinationen så skulle jag få min drömvalp.

Tji fick jag, för jag fick nys om en Schäfervalp bra mkt tidigare än planerat, fick se en bild och det var bara "Jag Ska dit, Idag!"
Sagt och gjort, vi åkte dit och jag möttes av den tråkigaste valpen jag mött i mitt liv. Den var totalt ointresserad av allt och alla, visserligen var det en väldigt varm sommardag men ändå.
Tog ut den 8 veckors lilla plutten på en närliggande gräsmatta, för se vad det var för en prick. Den satte sig på baken och gjorde Nada. (Tänk Ferdinand)

Fann en leksak och fick igång valpskrället i lek, men den ville inte leka med mig, den snodde leksaken till sig själv och stack och hade kul på egen hand.
Den rörde inte en min när jag med alla medel försökte få minsta reaktion på ljud. Ett tag trodde jag faktiskt att den var döv!

Trots allt detta, TROTS att jag redan hade en 'riktig' valp på gång och Trots att jag är så j-a kräsen, så fastnade jag för Just den här! Det var något väldigt speciellt med den här hunden och han var bara ämnad för mig, för annars skulle jag aldrig ha varit där.
Dock så försökte jag vara lite logisk och sa att jag måste tänka på saken, att jag skulle återkomma dagen efter.
Jag hann innanför dörren här hemma när jag ringde och sa att jag hämtar hem hunden imorgon.

Så nu sitter jag här, med en hund på 20 månader, visserligen en schäferhund, med mestadels utställningslinjer i sig, kommer från en oseriös och avstängd uppfödare - ja allt jag INTE ville ha, Hahahah!
Men, det är inget han efterlever!
Bortsett från att han är mitt allt, verkligen allt. Han kom in i mitt liv vid helt rätt tillfälle och hjälpte mig igenom en svår tid. Allt jag gjorde var för hans skull.
Jag har aldrig haft ett sånt här speciellt band till en hund, djur öht. Det är han och jag no matter what!

Men utöver det, så är han tro't eller ej - en fantastisk hund på plan! Sagt utan minsta överdrift. (Och då har jag ändå en driftig bruksare här hemma att jämföra med)
Jag har aldrig haft så roligt med en hund såsom jag har med honom. Han har bra motor, bra föremålsintresse, bra mentalitet och exteriör. Han bjuder alltid på sig själv, han får mig att le och må bra även i dom mest dystraste stunderna.

Det blev inte heller någon IPO, eftersom jag fann ett brinnande intresse för 'enbart' lydnad och spår. Får även erkänna att jag gått och blivit lite fjollig av mig  och börjat med freestyle vid sidan om, thihi.
Men vem vet, nästa vovve kanske blir en IPO hund, återstår att se.

Hursom, jag ångrar inte en sekund den 21-22 Juli 2007, då jag fick nys om honom, då jag åkte och tittade på honom, då jag bestämde mig för honom och då jag hämtade hem honom.
Bästa dagen i mitt liv.
Min underbara Nero.

(Med ev. resv. för stavfel. kl är mkt nu. Oj vad långt det blev, jag och mina j-a noveller, sorry)

 Efter att varit uppvuxen med hund och många hundfria år (hade katt istället) och familj så tänkte jag skaffa en schäfer (år 1997). Men efter att ha tänkt lite till så valde jag att vänta. En son på 1 år och en valp tyckte jag inte var en bra kombination…

Åren gick, men på hösten 2003 kände jag att nu var det dags. Barnen var tillräkligt stora för att fatta lite (4 & 7 år) och vi hade flyttat till en lägenhet på bottenplan. Då min man inte var så pigg på det så började jag lägga upp en plan på hur jag skulle få som jag ville (är ju kninna). Jag sökte och läste massor. Var ju tvungen att komma in i hundtänket igen. Jag hade 3 tänkbara rasval.
1. Schäfer - var ju uppvuxen med dem och älskar dem.
2. Golden - var mycket nyfiken på denna ras.
3. Labbe - Som en golden men med mindre päls och livligare.

Schäfern åkte ner på listan då jag visste vad den krävde, men visste inte om jag hade vad som krävdes för att få den att må bra. Labben åkte bort pga att de är lite för valpiga lite för länge och min moster hade haft en sådan (ja, jag resonerade så…). Kvar blev en golden. En ras man kan jobba med om det skulle bli så men som annas kan agera soffkudde (). Efter att jag hade gjort mitt val så började jag läsa in mig på golden (aha är det en jaktras ) höll på att byta ras där då jag inte ville ha någon arbetsmaskin. Men rasvalet stod kvar.

Efter att ha lånat diverse böcker på biblan började det bli dags att få med gubben på min plan. Men innan jag hann göra det så ringde han mig på mobilen när jag satt på bussen till stan. "Vad kostar en hund?" frågade han. "Ungefär 8000-9000 kr kostar en golden" svarade jag. "Jaja köp en då"…

Jag hade till och med funnit tänkbara kennlar som skulle få valpar snarast. Så det var bäst att smida medan järnet var varmt. Snabbt hem och ringa kennel no 1. Tyvärr fanns det ingen valp till mig. Ringde kennel no 2. Hon hade inte valpat än och jag var nr 16 på listan men no 1 när det gällde hane.

Den 24 januari 2004 ringde hon och berättade att det fanns en hane till mig…

Min plan med Ceasar var en familje hund. Jag gick unghundskursen på SBK på hösten och fortsättningskursen på våren och fick då upp ögonen för lydnaden. Hösten efter ville jag fortsätta att gå kurs och då blev det appellkurs i spår. För garanterad plats skulle man ha 160p i lydnads klass 1. Så då gick vi ut på tävlingsplanen. Fick inte ihop poängen men lyckades komma med under anlagstestet med motiveringen "Ett ekipage som vill och kan komma långt".

Jag har halkat ion på samtliga grenar med Ceasar och det roligaste är lydnaden, men spår och sök gillar han också. Agilityn håller vi på med för det ger oss så mycket annat.

Men nästa hund blir allt planerat på annat sätt…

Oj vad långt det blev

Du själv då?

Själv ja…  hrm…

Flyttade hemifrån och ihop med sambon min. Han hade schäfer. Tur för honom att han hade rätt ras, annars hade jag fått välja annan sambo.  

Hur som helst, denna schäfer var runt 7 år då. Togs bort när hon var 9 år då hon blev sjuk. Hon var en omplacering som inte haft det så lätt, men hon var jättego och snäll..oftast.

När hon togs bort gick det väl ca ½ år innan vi hade hund igen. Jag skulle ha schäfer såklart och efter mkt kennelfunderingar och besök så hamnade vi där vi hamnade. Skulle bara åka dit och titta för att dels träffa hennes hundar och dels för att se på två valpar som var 5 mån och som skulle bli halvsyskon till min kommande, icke tillverkade valp. Fastnade för en av dessa 5 månaders. Tiken, som kallades Dockan.  Hur som helst, några dagars betänketid så ringde jag och meddelade att vi var redo för att få hem Dockan. Som vi snabbt döpte om.

Ambitionerna med henne var att tävla lydnad och bruks. Vi gick en massa kurser och tränade både lydnad, spår, viltspår, rapport och sök. En underbar hund som jag aldrig kommer att ångra. Hon är helt perfekt, med undantag för att hon inte tycker tävlingsbiten är rolig. Hon gör det hon ska men glöden saknas. Hon avgudar att spåra, men faller på lydnaden som utförst korrekt men hunden ser och är uttråkad. Så där föll många grenar. Vi har tävlat en hel del i lydnad, men jag har hela tiden fått jobba ihjäl mig för att hitta rätt gnista på tävling. Har försökt med det mesta i motivationshöjande, men icke.

Och så tävlingsgalen är jag inte att jag känner att jag behöver gå genom eld och vatten för att hitta något som kan motivera henne. Så vi har nöjt oss med att köra viltspår och att träna allt annat.

Hur som helst, när hon var 3 år så ville uppfödaren ta den kull hon blivit lovad av mig och hon parades. Fick en härlig kull och jag behöll en tik. Kullen blev jättebra och jag var såå glad över min lilla valp som visade sig ha alla egenskaper jag vill ha i en valp. Hon var underbar att träna med! Tyvärr fick hon tas bort endast 7 månader gammal.

Så eftersom jag faktiskt vill tävla så kikade jag runt efter hund nr 3. Hon fanns närmare än jag trodde. Ett halvsyskon till min valp som jag fick ta bort. Hon var 1½ år och stod i hundgård. Min uppfödare hade tagit tillbaka henne från en valpköpare som inte ville ha henne kvar, då hon var för livlig.  En hund som jag faktiskt tyckte mkt illa om, hade passat henne lite då och då. Stressad, okontaktbar och allmänt dryg.  Hur som helst…. jag gav henne en chans och det tackar jag för. En underbar hund som har allt jag vill ha. Är superkul att träna och hon bara älskar lydnad och spår. Henne var tanken att jag skulle tävla i lydnad och spår med. Så hon tävlas just nu i lydnads 2:an och ska debutera i appell i vår. Tävlas i öppen klass viltspår. Har inte haft så bråttom ut att tävla henne utan vi har lagt rätt mkt tid på träning. Uppflyttningarna i lydnaden tar lite tid, då jag efter många års erfarenhet av att trigga igång en hund, med denna hund måste tänka om. Hon blir så jävla het på tävlingarna att hon flippar ur och gör galoppombyten med perfekt kontakt i fotgåendet. Så just nu lär vi oss hur vi ska hantera detta. Men det är ett trevligt problem. Domarna gillar att hon sprudlar av arbetsglädje, även om det blir lite mycket ibland.

Ok, denna tråd kommer bli låååång. Jag var inte heller bra på att skriva kortfattat.

Zebben - Detta med att vara för het känner jag till…

Så bra, då kan Du ge mig tips. Ibland känns det som att en stekpanna skulle vara enda rätt. En tjong i huvudet bara när de börjar flyga.  

Hon går ju för läckert när hon går med perfekt kontakt och så med världens mest samlade galoppombyten i varje, varannat steg. Bara det att hon befinner sig en halvmeter ovanför marken med alla fyra. Till skillnad från de flesta så exploderar hon inte under språng marsch utan under halterna. Då blir det liksom för mkt och hon flyger i luften och landar framför mig i en lekinvit.

Sen kan hon gå skitbra mellan varven. Men hon kan lika gärna flippa ur. Under inkallningarna så sitter hon och skakar av förväntan och när jag säger Mi.. så har hon redan flygit iväg. Två galoppsprång och sen hoppar hon av och seglar in sista biten för att sedan göra en saltomotal in på min vänstra sida. Hon vill ju så mkt. På träning och tävlingsträningar så ser man inget av detta beteende. Och det är olika grejor hon flippar på varje gång.  Ett roligt, men lite jobbigt problem bara.

Köpet av schnauzern planerade jag och min man tillsamans, vi skulle ha en frisk, tårlig och framåt hund. Hade även spår- lydnads och agillity ambitioner. En snygg hund ville vi även ha eftersom intresse för utställning fanns. Att schnauzern är en trimmras såg vi inte som något problem. Efter ca 1,5 år efter att vi bestämt oss för ras hittade vi en lämplig kenner som skulle ha en passande kull. Hector är i dag 9 år och välrdes trognaste familje hund. Han har aldrig varit sjuk och vi har inte sett några tecken på att han faktist är 9 år. Som alltiallo lite tuffare familjehund kan jag verkligen rekomendera schnauzern.

Planen inför nästa hundköp var att jag ville ha en bevakningshund. Eftersom jag har träningskompisar som körde bevakning var hundämnet denna gång viktigare än ras. Skall man ha en bevakningshund faller det naturlig att titta på bruksraserna. Dessutom ville jag ha myckt mer fart och obegränsat med socialkamp lust . I 2 år sökte jag efter min hund. Hade bokat en valp från en riesenkennel men tyvärr (eller som tur var) gick tiken tom. Av en händelse fick jag kontakt med ett par som kör räddning och föder upp kelpies. Åkte och träffade deras hundar fick även se dem i arbete. Efter noga övervägande tog jag kontakt med dem igen för att boka en valp i deras nästa kull. De erbjöd mig då ett delägarskap (bibehållen avelsrätt på 3 kullar) Likör eftersom de såg hans potensial. Efter ännu mera övervägande flyttade Likör hem till oss. Det kommer jag aldrig att ångra. Likör lever upp till alla min förväntningar.

#8 Därför startade jag tråden "trigga upp eller lugna ner".

Jag blev tillfrågad av jobbet om att ta hem ett dressyrämne för att dressera till tjhII och leverera mot ett arvode och kände direkt att det skulle vara roligt. Kanske inte helt populärt att komma hem med en åttaveckors valp när vi hade en fyramånaders tvåbent valp redan. men det gick bra. Efter att jag fått henne klar tjänstehund var hon fortfarande hemma hos mig och togs in vid de tillfällen hon behövdes. Jag tävlade en hel del i bruks med henne tills hon blev för gammal.

#8 Ett ganska positivt bekymmer egentligen. Det är ju inte roligt med uppskruvade hundar på appellplanen, med risk för tjuvstarter och annat elände. Men det är är å andra sidan bättre med en motiverad hund som tycker det är livet än en hund som sackar och slokar med öron och svans och helst skulle vilja vara någon annanstans, t ex i en soffa med en leverpastejsmörgås. De har man sett också

#11

Håller med. Hellre ett retriever fnatt än en som hellre på soffan satt.