Vilka vackra schäfrar du har. Till frågan: Jag är uppvuxen med hundar. Var hundlös i några år i tjugoårsåldern för att jag ville ha lite mer frihet, men sedan blev saknaden för stor. Hittade cocker spanieln Bella på annons i gula tidningen. Hon var då nio månader. Åkte och tittade och det var kärlek vid första ögonkastet! (Älskar henne än idag, fast hon är borta sedan länge). Bella blev den hunden som jag lärde mig om modern hundträning med. Det var också med henne jag började med agility och vi gjorde även viltspår och jaktträning. Hon var en stor personlighet men med en vacklande hälsa. Hon dog redan vid åtta års ålder och jag kommer alltid att sakna henne.

Familjen hade en springer spaniel tills jag var runt ett år gammal, då blev de tvungna att omplacera honom eftersom de inte hade tid. När jag var sju år skaffade vi en mellanschanuzer (som det hette då), men honom blev vi tvungna att omplacera efter 2 år eftersom han inte funkade i familjen. Då bestämde mamma & pappa att vi inte skulle ha nån hund, men det gick ju inte så bra.

Efter några veckor kom de helt plötsligt hem med Linus (springer spaniel), som då var 6 månader gammal, världens fulaste, blygaste och sist kvar i kullen. När jag var 12 år gick jag en agilitykurs med honom och på den vägen är det. Idag är Linus 10 år och vi har provat på det mesta. Det var alltså ett lyckat spontanköp.

När Linus fick pensioneras från agilityn kände jag att jag ville ha en till hund, som jag kunde träna från början. Jag funderade lite över andra raser men kom fram till att det var en till springer jag ville ha. Lyckades få tag i en Felix med väldigt mycket egen vilja, så det vart helt klart jobbigare än vad jag hade tänkt, men nu när han snart är 3 år börjar det bli äntligen bli lite ordning i huvudet på honom.

Nästa hund lär troligtvis också bli en springer eftersom jag verkligen har fastnat för rasen.

Från det att jag blev till tills jag var 10 år så fanns det en schäfer hos oss. Men pga ändrade familjeförhållanden så dröjde det 6 år innan schäfertiken Fannzy kom till oss. Jag hjälpte till lite med vardagslydnaden men inte mer.

När min son blev 1 år var jag nära att skaffa min första hund, men valde att avstå. Jag viste att hund är jobbigt, speciellt i början och Krille skulle knappast bli lättare i just det tillfället. Jag beslöt mig då att min nästa unge ska vara ca 5 år när jag skaffar min hund.

På sommaren 2003 kom tankarna på hund igen. Min man var inte stormförtjust i iden, så det blev till att lägga upp en plan. När vintern kom hade jag allt klart. Ras, kennel (även "reserv kennlar), pris allt viste jag. När jag sedan fick klartecken från gubben så slängde jag mig på telefonen och tingade Ceasar.

Mina förväntningar: Jag kände till allt om hundägarskapet, så där blev det inget nytt. Dock så "visste" jag att minst 1 jobbig period kommer (väntar fortfarande) men då Ceasar är en förföljare och inte någon ledare så kom den aldrig.

Blev hunden så duktig, trevlig som Ni förväntat Er? Svårt att svara på, jag visste inte att jag skulle vara så duktig på att uppfostra en hund. Så han är duktigare än jag trodde men lika trevlig som jag trodde.

Var det jobbigare eller lättare än Ni trott att vara hundägare? Se svaret i "mina förväntningar".

Hur blev det med rasvalet? Blev det som Ni trott att det skulle bli att leva med just den rasen/raserna? Mitt 1a hands rasval var schäfer. Men då jag inte visste hur intresserad jag skulle bli av att verkligen jobba med hunden och jag visste hur en oaktiverad schäfer är så valde jag att gå till mitt nästa rasval som var Golden. Anledningen att det blev en golden var för att jag ville då ha en retriever och jag var nyfiken på denna ras.
Att leva med en golden är inte riktigt som jag trodde för att jag trodde inte att golden-folket var så inbundna (OBS inte alla).

Rasen golden kan jag känna att det var ett misslyckande för mig, men aldrig att jag ångrar individen Ceasar.

Oj det blev en mindre uppsats ändå

Zeeben glöm inte att svara själv.

#3 Lite nyfiken bara på vad du menar att golden-folk är inbundna?  Då jag själv är goldenägare så vore det ju kul att veta vad du menar:)

Ett svar kommer från mig oxå, snart….:)

#5

Du är inte sådan vill jag börja med att säga.

Det jag menar är:
1. En golden måste vara trimmad, en sådan otrimmad golden som jag har är en skam…
2. Utställning är ett måste om man inte har jaktgoldens.
3. Jakt/apportering ev viltspår är något man måste göra om man har en golden.

Mina svar (tycke):
1. en otrimmad golden är snyggare än en trimmad.
2. Jag gillar inte utställningar och kan inte heller ställa Ceasar.
3. Huvudsaken är att man aktivera sin hund, hur är upp till var och vem. Men självklart är detta något man ska tänka på om man ska avla på hunden.

#6 Nä jag trodde inte du riktade det till mig heller:) Tyckte det var intressant att höra din åsikt ändå då jag umgås med mycket goldenfolk. Men jag har inte upplevt det som du upplever, jo lite kanske…..Ang trimmningen så tycker utställningsfolk man borde skämmas som har en rätt otrimmad, och dessutom "ful" hund. Håller oxå med om att en otrimmad golden är snygare än en trimmad:) Mina klipps ner helt på sommaren, en utställningsmänniska skulle nog dö om de såg dem:) Ang 3 kan jag oxå hålla med. Men om man är uppfödare av jaktgolden så skulle jag själv se till att mina valpköpare var intesserad av jakt oxå, men huvudsaken är att de aktiviers så klart:) Fast jag upplever inte att goldenägare är mer extrema än andra hundägare. De som har uställningslabbar har samma attityder som de som har utställningsgolden och så tycker jag det är med de flesta raser:)

Jag köpte hund för att jag har saknat hundlivet sen våran Morris avlivades för några år sen. Vi blev vääääldigt förälskade i en Tibetansk Terrier (han var inte så gammal). Han var så himla framåt och glad mot allt och alla och sån päls! Så fick vi veta att den var jättelätt att borsta trots pälsen och att den inte fällde o.s.v. Allt lät ju jättebra, men efter ett par månader så visade det sig att pälsen på den hunden inte alls var så lätt att sköta, utan tovade ihop sig totalt (och den hunden är numer nerklippt).

Jag hade inte några som helst problem med att pälsen inte skulle vara lite jobbig, jag tycker om att pyssla med sånt och vi har ju haft storpudlar som jag har borstat (tog ca. 3 timmar att bena igenom). Så vi kollade upp den rasen eftersom att den verkade ha ett så bra psyke och jag ville ha en agilityhund som var rejäl och stabil i psyket med mycket go i, trots att den inte skulle vara så stor. Vi hittade en uppfödare i Piteå, tror jag att det var. Dom hade precis en sån valp som jag ville ha.

Men vi hade samtidigt kollat in rasen Shetland Sheepdog och vi har alltid varit otroligt imponerad av Kennel Requests shelties. Uppfödaren har kunnat komma med hela sin drös av vovvar som har varit lösa och haft 100% pli på dom. Så när just den kenneln fick valpar samtidigt som vi hade tänkt boka tibbevalp så ändrade vi oss och tog Sheltie istället - något som jag aldrig ångrat!

Vi fick våran "lilla" Tindra i början på juni -05 och hon visade sig vara precis det jag ville ha i en hund. Hon är kaxig och framåt och älskar allt och alla och är stabil och självsäker. Hon är en dröm på agilitybanan och hon är en stjärna på att spåra. Hon klarar i princip allt med glans. Jag had aldrig kunnat föreställa mig att hon skulle bli en sån bra hund, man har ju alltid fått höra om överdrivet reserverade och skälliga shelties. Det är också därfölr jag har valt att avla på henne trots att hon är lite för stor för att ställas ut. Men vi valde en pappa som hade utställningsmeriter och var i rätt sorlek i hopp om att iallafall några skulle bli i rätt storlek för utställning, eftersom att Tindra annars är en väldigt vacker sheltie (fått mycket beröm och hon är utställd med mycket bra kritik bortsett från storleken).

Intressant att läsa Era svar.

Är uppväxt med en underbar schäferhane. Dock var det inte familjens utan min dagmammas hund. Så han fanns där under min första tid. Min egen familj var kattmänniskor, så jag har inte haft hund i familjen. Men vi passade vänner och bekantas hundar, så det blev ganska mycket hund ändå. Har inte haft så stort hundintresse utan det väcktes i tonåren*. (*tillägg: som jag alldeles nylingen lämnat)  För 10 år sedan träffade jag min nuvarande sambo och han hade schäfer.  Visserligen en mindre fin representant för rasen, men ändå schäfer. Hon var enormt stor och fungerade inte med andra hundar. Ständigt kopplad och med andra ord inget som jag skulle vilja ha om jag köpte egen. Men det var en omplacering, så hon hade en hel del i bagaget när sambon fick henne.

Min allra första egna hund är Kela, nu 7 år, som jag köpte tillsammans med min sambo. Jag hade extremt höga mål och tankar om hur hon skulle vara och uppföra sig. Vägrar ha koppelhundar  de ska ha en fungerande inkallning och ha frihet under ansvar, som jag kallar det. Gick en del kurser, men hon var otroligt lyhörd och enkel att ha att göra med. Aldrig några valpfasoner eller trotsperioder. Det var som att köpa en färdigutbildad hund i valpförpackning. Tyvärr saknades det lite lite motor i henne, så för att kunna träna och tävla som jag ville så skulle schäfer nr 2 införskaffas. Kollade runt på kennlar och kombinationer, men då trillade Miga över mig. 1½ gammal och med 2 tidigare hem. Med massor av krut i. Men även hon "bara" fungerar. Vet inte om det har med kenneln (de är från samma) eller med mig att göra. Behöll ju även en av Kelas valpar, som även hon var "färdig" redan som valp. Men å andra sidan, schäfrar är ju en väldigt lätt ras om man bara aktiverar och motinerar dem. Mina hundkompisar undrar hela tiden när jag ska få en hund för mina synder.  Får väl se, den kommer väl…

Oh, uppsatsvarning! Hur som helst, så var mina förväntningar väldigt likt hur det sen blev. Ansvarsbiten är jag ju van med innan jag köpte min första hund, då jag haft hästar i många år innan. Hrm… har jag svarat nu på alla frågor som jag själv ställt!? Någon som orkat läsa ända hit? Jobbar nämligen så jag har fått springa ifrån 20 ggr under tiden som jag skrivit detta, så jag ber om ursäkt om det blev svamligt.

hi hi….skönt att se ditt inlägg Sparkling tindra. Inte bara jag som skriver uppsatser…

#10 Haha, det blir ofta så när jag ska berätta om min lilla piga. =)

#6

Finns nog folk i allt, men jag trode inte att golden folket skulle vara så faktiskt, schäfer folket vet ajg om men men.

#12 Vad vet Du om mig?

#13

Jag tror nog att du vet vad jag menar…

#14 Jodå, man får alltid höra att schäferägare är speciella. Men ärligt talat så har jag faktiskt inte stött på den typen av schäfermänniska. Åh, andra sidan rör jag mig inte så mycket i schäferkretsar. eller…nja…schäferägare finns det gott om, men bara trevliga sådana i våra träningsgrupper i alla fall.

#15

Jag har heller inte stött på så många men man har ju hört…